Jag har på sistone funderat mycket på rättvisa och vad som kommer att hända när det nu pågående folkmordet i Gaza är över. Tankarna fortsatte häromdagen när jag såg en bra video på youtube om Nürnbergprocessen: Fantasies of Nuremberg. Till slut kände jag att jag behövde skriva ner lite tankar och reflektioner. Ett varningens ord är att det är ganska lösa tankar, och inte särskilt positiv läsning.
Jag har sett många kommentarer om att historien kommer att döma de som nu försvarar Israel hårt. Jag tror tyvärr inte att det är sant. Historien är full av exempel på individer och organisationer som kommit undan sitt ansvar med skrämmande lätthet.
Ovanpå det har vi även nutidens tveksamma förhållande till fakta och sanning. Jag ser enkelt framför mig hur till exempel Ulf Kristersson förklarar att de stöttade Israel fram till att de gick för långt och när de gick för långt gjorde de vad de kunde för att förhindra det som skedde. Sen är det klart så. Back to business as usual.
Hur mycket gjorde de egentligen? Det spelar ingen roll – de behöver bara påstå att de gjorde vad de kunde. Sen går det alltid att strössla med lite “vi visste inte”, men jag tror ärligt talat att det inte kommer behövas.
Det kan hända att uttalanden från exempelvis Ebba Busch – som att “Israel gör hela världen en tjänst” – kan vara svårare att komma undan, men jag tänker inte hålla andan.
När det kommer till Israel ser jag framför mig hur ett fåtal personer på höga stolar blir dömda på något sätt. Till exempel Netanyahu, Smotrich, Gallant och så vidare. De kan enkelt förvandlas till symboler för ren ondska, och allt ansvar paketeras smidigt i dem. De är givetvis högst ansvariga, men orsakerna och grundproblemet är såklart mycket större än några enskilda individer. Det är svårare att ställa system och strukturer inför rätta.
Stora delar av de i den Israeliska befolkningen som på grund av ilska, sorg, hat och smärta hejar på folkmordet i Gaza kommer ha svårt att kännas vid sina gamla åsikter när allt är över. Det går såklart inte heller att straffa signifikanta delar av en befolkning. Någon eller några måste väljas ut och bli symbolen.
Den svåra frågan är kanske vad rättvisa för ett folkmord ens innebär. Vi kan straffa de ansvariga på alla möjliga tänkbara sätt, men jag tror de flesta skulle hålla med om att det inte ger någon rättvisa för ett utfört folkmord. När dammet har lagt sig kommer vi som vanligt att med allvarliga röster förklara att vi aldrig ska låta det här ske igen. Precis som vi alltid gjort. Istället får vi till exempel den tyska minneskulturens ritualer och symboler, som lett till ett dogmatiskt försvar av Israel, oavsett vad Israel gör.
Hur ska vi se till så att det här inte händer igen, på riktigt den här gången?
Ungefär nu kanske jag borde föreslå nåt svar eller vad som bör göras – jag hade själv hoppats komma fram till något. Tyvärr har jag bara tankar, funderingar och en bottenlös sorg över det enorma lidandet.
Jag ser såklart gärna ändå att vi försöker uppnå nån slags rättvisa, men jag har ingen större tilltro till att det kommer att lyckas.
Några gamla och utslitna slutsatser – om än inte mindre sanna för det – är att våld föder våld och att för varje bomb som faller i Gaza skapas nya extremister. Först av allt måste dödandet sluta, omedelbart. Men sen tror jag att vi måste se bortom en önskan att vi ska lyckas skipa rättvisa och organisera oss för en bättre morgondag istället. Att hoppas att Ulf Kristersson ska dömas av historien är en fantasi och en mycket klen tröst i sammanhanget.